Sommartid och ME

Bild: freedigitalphotos.net

Bild: freedigitalphotos.net

I söndags var det dags för ett av de verkligt stora vårtecknen, det blev sommartid.

För en del innebär det att det för tillfället blir lite mörkare en stund på morgonkvisten. Den sköna vinsten är att vi alla får ljusare kvällar.

Just sommartiden brukar vara den tidsomställning som folk klagar lite över, vi tappar en timme. På samma sätt som vi får tillbaka den när vi återgår till vintertid.

Måndag morgon är egentligen då vi först märker av förändringen, när väckarklockan ringer och vi ska kliva upp. Kroppen tycker att det är för tidigt.

Jag vet inte hur det är för andra som har ME/CFS, men sedan jag fick den här sjukdomen har sommar- och vintertid fått en helt annan innebörd.

Denna stackars timme som vi flyttar fram och tillbaka har en viss benägenhet att bråka med mig. Förr var det kanske den allra första morgonen, kroppen var ovan. Nu, det tar en vecka för mig att anpassa mig. Jag känner mig extra trött och sliten.

Dessutom lyckades det sammanfalla med att jag försöker träna på att gå upp tidigare. Jag har berättat i tidigare inlägg att min kropp gärna sover 13-14 timmar per natt. Jag har väldigt svårt för att stiga upp före elva på förmiddagen. För att försöka tänja på gränsen så bestämde jag mig för att göra min egen utmaning som du kan läsa om i Att spänna bågen.

Det går så där, men, skam den som ger sig. Jag ska inte ge upp ännu utan fortsätta försöka även under nästa vecka för att se om det blir bättre.

”Det finns inga misslyckanden, bara en massa möjligheter till lärdomar”