Så påverkar ME mig: Sjukdomens längd

Detta är den sjunde och sista punkten i Kanada-kriterierna och den är ganska enkel.

Bild: morguefile.com

Bild: morguefile.com

7. Sjukdomen ska ha varat i mer än sex månader
Vanligtvis har det förekommit ett hastigt insjuknande, men gradvisa insjuknanden förekommer. En preliminär diagnos kan sättas tidigare än sex månader. Tre månader är lämpligt för barn.

För att kunna bli inräknade måste symtomen ha uppstått eller blivit markant förändrade vid insjuknandet. 

Barn har ofta flera olika dominerande symtom, som kan tyckas ändras från dag till dag.

Om en patient har haft oförklarlig trötthet i mer än sex månader, men inte uppfyller övriga kriteriekrav, ska tillståndet klassificeras som idiopatisk kronisk trötthet.

För mig handlade det inte om ett hastigt insjuknande utan det var gradvis. Det skedde under en period på 6-7 månader. Det började med utmattningen och sedan kom det till saker efter hand. En väldigt underlig känsla att inte må bra och det spelar ingen roll vad du gör, det förändrar ingenting. Dessutom dyker det upp nya saker hela tiden.

Min första indikation på att något inte stod rätt till var i samband med en semesterresa. Jag förstod inte det då, utan det var först i efterhand.

Vi skulle bila i Tyskland och Frankrike i tio dagar men jag orkade inte köra bil. Varje gång jag satte mig bakom ratten blev jag jättetrött. Jag var även trött när jag satt i passagerarsätet. Däremot var det inga problem med att klara av olika aktiviteter under hela resan.

När vi kom hem hade jag inte den vanliga energin som jag brukar få efter en lyckad semester. Tvärtom kände jag som om jag skulle behöva tio dagar till för att återhämta mig.

Detta var i maj 2009, efter sommaren började övriga symptom komma till. När jag till sist kom till Gottfriesmottagningen och fick min diagnos, i maj 2011, hade jag försämrats ytterligare.

Denna översättning av Kanada-kriterierna har jag hämtat från Riksföreningen för ME-patienter.

Detta var det sista inlägget kring de olika symptomen, hur diagnosen ställs och hur detta ser ut i min situation. Mitt syfte har med dessa inlägg har varit att sprida information om en sjukdom som det till och med inom vården saknas kunskap om. Det är också ett sätt för mig att beskriva min situation och på så sätt förhoppningsvis skapa förståelse för hur jag fungerar och varför.

Om det dessutom hjälper någon medmänniska på vägen blir jag väldigt glad.

Som anhörig eller vän är det väldigt svårt att förstå och att få ett grepp om den här sjukdomen. Var tålmodig, ha ett öppet sinne och ställ in dig på att du antagligen inte till fullo kommer att förstå den här situationen. Döm inte, förrän du har gått i den andres fotspår.

”Det finns inga misslyckanden, bara en massa tillfällen till lärdomar”