Lilla Tillsatsskolan 4: Färgämnen

Bild: spisa.nu

Lilla Tillsatsskolan fortsätter med tillsatsen färgämnen.

När det gäller färgämnen är naturligtvis anledningen till att de används ett försök att göra livsmedlet mer attraktivt inför konsumentens öga.

De flesta livsmedel påverkas genom bearbetning, lagring eller liknande och kan dessutom vara helt färglösa. Detta innebär att vi konsumenter inte tycker att det ser tillräckligt aptitligt ut. Så därför gör livsmedelstillverkaren sitt bästa för att återställa det ursprungliga utseendet hos livsmedlet eller få det annars färglösa livsmedlet att se mer tilltalande ut.

Att färgämne används kan också bero på, precis som med andra tillsatser, att det inte finns tillräckligt mycket av råvara i produkten eller att kvaliteten inte är den bästa.

Färgämnen finns i mängder av livsmedel och många gånger tror vi konsumenter att en vara har en viss färg för att vi tror att den har ett visst innehåll. Mats-Eric Nilsson beskriver i sin bok Den hemlige kocken, hur han och hans bror började fundera över tillsatser när de avnjöt en pistageglass. De funderade över den illgröna färgen och tog en titt på innehållsförteckningen. Det visade sig att glassen inte innehöll några pistagenötter utan färgen kom istället från spenat.

Att använda spenat som färgämne kan väl verka ok, men dels hör det till undantagen och dels handlar det om, för mig, hur färgen framställts.

Livsmedelsverket väljer att dela upp färgämnena i tre huvudgrupper, naturligt förekommande, syntetiska och semisyntetiska. Utöver dessa finns några som är metaller eller metallföreningar.

De naturligt förekommande färgämnen som finns kan till viss del framställas syntetiskt och kallas då naturidentiska färgämnen. Det vanligaste är dock att de extraheras från vegetabiliska eller animaliska produkter. Att extrahera innebär att man via olika metoder tillsätter lösningsmedel eller andra kemikalier till den vegetabiliska eller animaliska produkten. På så sätt kan man isolera ett ämne, i detta fallet ett färgämne, och få ur det ur originalprodukten.

Syntetiska färger framställs, precis som det låter, på kemisk väg.

De semisyntetiska färgämnena framställs genom kemisk behandling av naturligt förekommande ämnen. Ett exempel är sockerkulör som bildas genom upphettning av socker. Det är ett av de vanligast förekommande färgämnena och finns i en mängd olika livsmedel som Coca Cola, mörkt bröd, kakor, choklad, godis, glass och mycket, mycket mer.

Det finns också något som kallas azofärger vilka förbjöds i Sverige 1980 efter att det framkommit att de gav upphov till allergiska reaktioner. Dessvärre godkändes de av EU tjugo år senare och släpptes då åter fria att användas även i Sverige. Som tur är verkar livsmedelstillverkarna ta hänsyn till den restriktiva inställning som vi har i Sverige och dessa färgämnen används i inte i någon större omfattning.

Att kalla vissa färgämnen naturligt förekommande med tanke på hur de framställs känns för mig ganska tveksamt. Ordet naturligt inom livsmedelstillverkning används tyvärr på ett sätt som inte längre stämmer särskilt väl överens med dess ursprungs betydelse.

Jag kan tycka att det är okej att använda färg i mat men då vill jag ha ett verkligt naturligt färgämne där ordet naturligt har den innebörden som det har för de flesta av oss.

”Move your ass and your mind will follow”