Lilla Tillsatsskolan 2: Konsistensgivare

Vi fortsätter med Lilla Tillsatsskolan och den här gången tittar vi på tre olika tillsatser som har liknande egenskaper så kallade konsistensgivare.

Den första konsistensgivaren, emulgeringsmedel, är ett kemiskt ämne som används i industriellt framställda livsmedel för att blanda ingredienser som normalt inte skulle fungera ihop.

Ett enkelt exempel är olja och vatten. För att ingredienserna skall fortsätta att vara blandade och behålla rätt konsistens tillsätts även stabiliseringsmedel. Slutligen för att ge livsmedlet en jämnare konsistens och ibland även öka dess volym tillsätts tillsist förtjockningsmedel. En produkt som innehåller alla dessa tre konsistensgivare är till exempel industriellt tillverkad dressing.

Tillsatser använder vi även i hemmen när vi själva lagar mat, som när vi gör en sås och tillsätter mjöl för att få en lite mer tjockflytande konsistens. Skillnaden är att för att kunna göra detta vid en storskalig produktion och samtidigt kunna få en produkt som är enhetlig används kemiskt framställda tillsatser istället.

Vanligt förekommande emulgeringsmedel är lecitin (E322), som utvinns ur sojabönor och även till viss del äggulor där det finns i stor mängd. Det förekommer naturligt i alla celler och kan också tillverkas av animaliskt fett. Lecitin används flitigt inte bara i livsmedel som margarin, godis och choklad utan även i andra produkter som tvål och hudkrämer.

Bild:sv.wikipedia.org

Det finns en hel rad olika stabiliseringsmedel, som guarnkärnmjöl (E412) vilket är ett av de vanligast förekommande och finns i till exempel glass. Det utvinns ur guarväxten som är en baljväxt liknande sojabönan och används både som stabiliserings- och förtjockningsmedel på grund av att det är billigt och effektivt. Precis som lecitin finns det inte bara i livsmedel utan också i målarfärg, kosmetika och bantningspreparat. Bantningspreparat som innehåller guarnkärnmjöl har på senare tid förbjudits.

När vi pratar förtjockningsmedel är det framförallt stärkelse som används men också ofta algin och pektin. Stärkelsen som är väldigt billig att framställa utvinns vanligtvis ur majs, även potatis, tapioka och vete används. Genom ett antal olika kemiska processer modifieras stärkelsen vilket gör att dess naturliga förtjockningsförmåga ökar och livsmedelsproducenten kan få exakt den konsistens som efterfrågas på den slutgiltiga produkten.

Modifierad stärkelse finns med i E-nummer listan i elva olika varianter (E1404-E1451) men av någon oförklarlig anledning har de undantagits från märkningsreglerna. Det innebär att livsmedelsproducenten inte behöver uppge varken E-nummer eller tillsatsens specifika namn, bara modifierad stärkelse samt vad det är utvunnet ur om produkten innehåller gluten. Olika typer av stärkelse används i till exempel godis, bageriprodukter, kosttillskott och färdigrätter.

Precis som med de flesta andra tillsatser används även konsistensgivare av ekonomiska skäl, det är billigare än att använda bra råvaror och tillräcklig mängd bra råvaror. Under processen av industriellt framställda livsmedel tappar råvaror smak och även utseendet blir mindre aptitligt. Därför tillsätts alla dessa olika tillsatser, kemiska substanser, för att skapa illusionen av ett livsmedel som smakar gott, doftar gott och ser gott ut.

Som konsument är det ditt val. Det viktigaste är att du ska kunna göra ett val genom att läsa och förstå innehållsförteckningen på de livsmedel du väljer att köpa vilket under dagens förhållanden inte är helt enkelt. Vad du sedan väljer att lägga på din tallrik är helt och hållet upp till dig.

Det finns massor av information att läsa på nätet om detta bland annat på Livsmedelsverkets hemsida. Jag kan även rekommendera Mats-Erik Nilssons böcker Den hemlige kocken samt Äkta vara.

”Move your ass and your mind will follow”